livleverlivet

Idag var vi på skånes djurpark, en familjedag med Anders kollegor och deras barn. Trevliga människor, söta ungar och härlig stämning. Vädret var alldeles lagom, maten god och lekarna roliga. Vi kastade lasso, sköt bedövningspilar och svarade på tipsfrågor. Vinnarparet fick gå in till vargarna tillsammans med en vargguide, spännande! Tyvärr fick de inte mata dem, eller ens komma i närheten av dem. Men de tyckte nog det var tillräckligt nervöst att vara inne i inhägnaden tror jag. Faktum var att de vargarna som bor på skånes djurpark är så pass vilda att det närmsta någon vargskötare någonsin varit dem är 15 meter. Det är inte som på andra ställen där vargarna i princip är tama eftersom de har blivit flaskmatade när de var små.
Vi kom tvåa och vårt pris var att få mata sälarna. Det var jätteroligt! Vi fick en hel hink med sill att kasta till sälarna, och de hoppade upp lite och fångade dem i munnen. Ylva kastade också och hon hade så kul! Anders kollega fotograferade lite så det kommer bilder snart.

Ylva fick också biljetter till ponnyridningen, hela 17 biljetter fick hon! Tyvärr hann hon inte rida något denna gången, eftersom vi hade fullt upp med allt annat och kom till ponnyridningen fem minuter efter att de stängt för dagen.... men biljetterna gäller länge så vi tänkte att Leia kanske vill följa med till djurparken nån dag tillsammans med sina föräldrar så kan Ylva och Leia rida några rundor. Vad säger du Minna?

Vi kom till djurparken kl 10.30 och åkte inte hem förrän de stängde kl 19i. Det är verkligen rekord. Ylva hade hållt igång hela dagen utan sovpaus så hon somnade två minuter efter att hon satt sig i bilen, och sover nu så gott i sin säng. Min underbara lilla morrhoppa...

Det här har varit en fantastiskt bra helg! (vegetarisk buffé som var hellyckad i fredags, och så det här idag..) Skriver nog mer om veg-buffén en annan dag. Annars kan ni läsa vad Innie har skrivit om det på http://tankestormar.blogspot.com

Ylva såg ett stort vitt ljus igår, som hon tyckte var fint.

- vilken färg är ljuset, ylva? frågade jag.

Hon funderade en stund, sen svarade hon:

- Ljust!

Här kommer ett foto från granngatan. Vackert va?

Jag har alltid varit snäll. Lydig, hyffsat trevlig och inte särskilt upprorisk förutom vissa svartsminkningar och såna ytliga saker. Det har dock varit ytligt, snällheten har alltid skinit rakt igenom. (Okej, mammapappa, ni får rätta mig om ni tycker jag har fel.)

För många år sen tatuerade jag mig. Ett tribalhjärta typ, på vänstra skuldran, som jag ritat själv. Jag och Lisa reste till Bulgarien tillsammans i två veckor efter studenten och fick det gjort på nåt halvtaskigt ställe. Men vi kände oss nöjda och glada och allt gick bra. Det var en sån där sak man gjorde för att visa att man kunde bestämma själv, hade ett eget liv, gör som jag vill, blaha blaha, ni vet. Jag trodde föräldrarna skulle bli sura, men vad jag minns så reagerade de inte alls negativt. Tror till och med att farsan sa nåt om att det var häftigt. Upprorsförsök 1 = misslyckat.



För 5 år sedan piercade jag tungan. Det var däremot inte det minsta populärt. Upprorsförsök 2 = lyckat. Mission completed, men ändå kände jag mig inte det minsta upprorisk, snarare ganska missförstådd.



Sen gick åren, jag och Anders förlovade oss. Vi flyttade till Lund. Jag blev gravid. Vi köpte kombibil och Ylva föddes. Vuxenpoängen bara flödade in! 

För något halvår sedan tyckte jag att det fick vara nog med såna där ungdomliga upprorsförsök. "Jag är ju vuxen nu, och då ska väl den där piercingen bort."  tänkte jag. Och tog ur tungstaven. Först kändes det helt okej. Men efter ett tag började jag mer och mer sakna staven, den hade ju faktiskt blivit en del av mig. Min kropp hade accepterat den, men ännu viktigare; den påminde om att jag kunde ta egna beslut. Jag ville faktiskt ha den, det var inte bara ett fånigt upprorsförsök, det var mer än så. Det var jag.

Så för 2 veckor sedan fick det vara nog med saknad och låtsad vuxenhet. Man ska stå för sina känslor, för vad som känns rätt. Så jag gick till piercingstudion A.M.P.I.L här i Lund och lät dem trycka igenom en nål igen. Och vet ni vad? Det var en riktigt härlig känsla, att veta att jag gjorde rätt. Att jag bestämde själv och var Liv.

Det var väl vuxet gjort, om något?

På torsdag ska jag tatuera mig igen, på övre delen av underarmen. Jag har hittat en tatuerare som jag gillar skarpt, som ska få äran att märka mig med min dotters namn. Ylva. Något finare finns inte. Och det är precis vad jag vill. Min väg att gå. Mitt sätt att vara jag. Skön känsla.