livleverlivet

Det händer så mycket på språkfronten just nu. Bland de nya orden kan bland annat nämnas:
Groda (gråda)
Apelsin
Gammelmormor (gamåmå)
Ris
Läsa
Rita

Hon har också börjat sätta ihop orden mer. T ex "Läsa den!". Men även bestämma ägande. T ex "Ylvas skor", "Ylvas pappa", "Mammas macka", "Dockans napp" etc.

Det är så himla roligt att följa hennes språkutveckling. Varje dag hör jag nya ord. Och idag kom också någon slags mening:

När det började lukta, frågade jag som vanligt Ylva om hon hade bajsat. Varpå Ylva kom fram till mig, kollade mig i ögonen och sa med säkerhet i rösten: "Ja, Ylva bajsat". Det var nog det sötaste jag hört på länge.

Vi var på biblioteket igår, hela lilla familjen. Det var första gången vi var där med Ylva, och hon var fascinerad av alla böcker. Otroligt fascinerad, var hon.
- Oj oj oj oj..... , sa hon gång på gång och tittade storögt på hylla efter hylla med böcker.

Det har blivit 2009, och det betyder att jag fyller tjugofem i år. När den dagen kommer är jag närmare trettio än tjugo. Jag var ju nyss 18.. Eller?
Helt ärligt, jag känner mig gammal. Och först nu förstår jag det där med ålderskriser. När man är 25 ska man helst vara klar med en utbildning. Åtminstone ska man ha påbörjat en utbildning och vara på god väg. Har man inte det så är det ok ändå såvida man har ett fast jobb. Jag har inget av det.
- Men du har ju åtminstone man och barn! påpekade Moa när vi skämtade om vem som hade det värst. Och jo, det stämmer ju. Jag har världens finaste lilla familj. Så långt har jag ju kommit iallafall. Men det där med utbildning och ett tryggt jobb är viktigt i samhället. Det är oerhört viktigt. Även för självkänslan. Att få känna att man är nåt, att man gör nåt. Och det svider som fan att jag inte är där än, inte ens i närheten.
Har kämpat hårt för att komma på vad jag vill bli. Och jag har kommit fram till att jag ska försöka komma in på sjukgymnastutbildningen här i Lund. De har antagning två gånger om året. Naturligtvis är intagningspoängen snäppet högre än vad jag har, så jag får ge mig fan på att få bra poäng på högskoleprovet och bli antagen den vägen. Sen är det bara att hoppas att jag valt rätt.

Det är tufft. Det är så jävla tufft ibland.

Ylva har gjort en ny upptäckt. Hennes kritor funkar att rita på nästan vad som helst! Det går inte bara att rita på ritpapper, utan också på tidningar, golv, fåtöljer och tyg. Jösses, vilka bra kritor, tycker Ylva.

Tusen tack för alla era fina kommentarer, sms och hälsningar!

Ja, här sitter jag nu med fyra hål i min mage och en massa stenar utplockade. Skönt att bli av med dem. Och ja, jag fick faktiskt behålla dem så nu är de i säkert förvar högst upp på bokhyllan i en plastburk. Det var ett helt gäng, mellan 25 och 30 stycken (Gud vad jag är dålig på att uppskatta mängder!!! Har nu räknat noggrannare och det är över 70 stycken.....), som fanns i gallblåsan som de plockade ut. Dock upptäckte de under operationen att jag hade ytterligare 5 stenar i de djupa gallgångarna, vilket gjorde att när jag vaknade upp efteråt var det ändå inte över. Övernattade i Landskrona (kunde dock inte sova) och kördes förmiddagen efter i bårtaxi till universitetssjukhuset i Lund. Att åka bårtaxi är inte roligt. Dessutom kunde de inte spänna bältet ordentligt över magen/midjan eftersom jag ju hade opererats där, så det gjorde rejält ont i svängarna och guppen. Hade jag orkat så hade jag ropat till chauffören att han skulle sakta ner i tid innan alla rondellerna, för det hade behövts. Men jag kom fram, och efter ett par timmar i Lund var det dags för nästa ingrepp. Kirurgen i Landskrona hade satt någon slags ledare i gallgångarnaoch ut i tolvfingertarmen så att de i Lund kunde gå ner i halsen med ett rör (precis som gastroskopi) och plocka ut stenarna den vägen. Och SEN var det äntligen över.
 Den kvällen (torsdag) kunde jag äta en halv macka och dricka ett glas vatten. Det var det första jag åt och drack på 2 dygn. Jag sov ganska bra på natten, fick bra med smärtstillande och det var lugnt på rummet. Till frukost (fredag) orkade jag en halv macka till, och kunde dricka desto mer. Jag pratade både med läkaren från Landskrona och han från Lund, och allt kändes OK så jag kunde skrivas ut och Anders hämtade mig. Skönt att slippa taxi - Anders vågar man ju iallafall skrika på om han kör för guppigt ;-)

Jag mår relativt bra nu, tycker jag. Kunde gå till apoteket idag, och tittade också in på KappAhl och snackade med kollegorna. Är sjukskriven till 20/1, sen är jag igång igen. Det som är svårast nu är att äta, och så kan jag ju inte använda magen riktigt dvs det är svårt att resa sig, sätta sig, böja sig. Men Ylva hjälper mig gladeligen att plocka upp saker från golvet och hon verkar faktiskt förstå ganska bra när jag förklarar att "mamma har ajaj i magen" och inte kan lyfta upp henne. Har visat henne magen och hon tittade bekymrat och sa "ajaj". Och ja, visst gör det ont. Men det går över! Det är ju redan bättre. Och nu är stenarna ute!

En sköterska skrämde mig rejält i förrgår kväll. Jag frågade henne vad jag skulle tänka på med maten nu och hennes svar var: "Ja, levern kan ju bilda gallstenar som kan fastna i gallgångarna trots att man inte har någon gallblåsa så du ska försöka undvika sånt som du inte har kunnat äta innan". WHAT?! Förstå att jag blev lite rädd, det låter ju som att det inte skulle vara någon skillnad alls att ha gjort operationen! Så jag frågade läkaren igår och han sa att jag skulle prova lite i sänder, ta det försiktigt men att jag på sikt ska kunna äta helt normal kost. När jag berättade för honom vad sköterskan hade sagt så skrattade han och sa att hon nog hade läst på lite för mycket, "det finns en minimal risk att det ska bildas stenar nu, det KAN hända men är ytterst sällsynd och med så mycket otur som du redan haft så skulle jag säga att risken är obefintlig för dig". Så jag lyssnar hellre på hans ord.

Moster Monica - vad säger du? Visst har väl läkaren rätt - det är inte särskilt stor risk att stenar bildas nu??