livleverlivet

Dopet i lördags var fantastiskt kul. Skoj att träffa massa släktingar som man inte sett på år och dar.... och så blir man ju alltid extra stolt när man får visa upp sin fina tösabit :-) Dopet var i allafall väldigt fint, lagom långt och Ylva skötte sig utmärkt i kyrkan. Hon dansade i kyrkbänken, klappade händerna och hade det nog ganska trevligt. Fast nästa gång kanske hon förstår att hon inte bör "låta som en indian" när prästen pratar.....
Dopfikat var minst lika trevligt. Där fanns gott om barn att leka med. Ylva "spelade fotboll" och röjde runt i gräset. Märks tydligt att hon har ärvt bollkänslan av mor sin. En unge (kan han vart 8-9 år kanske?) lärde mig att busvissla (nåja, det låter rätt ok iallafall). Jag har försökt i flera år innan jag tillslut gav upp, men den här killen var riktigt pedagogisk och fick mig att fatta på mindre än 5 minuter. Smart grabb!! När jag lyckades få till en rejäl vissling gjorde han tummen upp, sa käckt "keep on trying!" och gick därifrån.

Dagens gulligaste grej inträffade vid lunchen. Anders jobbade, så jag och Ylva var ensamma hemma. Jag hade öppnat fönstret i sovrummet för att vädra lite, och plötsligt blåste sovrumsdörren upp. Ylva vände sig om i sin matstol, tittade förtjust mot sovrummet, vände sig mot mig och sa glatt "pap-paaaa!". Såååå gulligt! Tyvärr var det ju inte pappa, men ändå!

Dagens svettigaste grej var spinningen. Fy tusan vad jobbigt det var idag. Trodde jag började bli seg, men efteråt när jag pratade med instruktören sa hon att det var det tuffaste passet hon kört på länge. Och att hon själv var rejält slut efter två tredjedelar av passet. Skönt att höra, för jag var minsann nära att ge upp flera gånger. Men nära skjuter ingen hare, jag kämpade minsann på till slutet.

Har bilder från dopet, men inte hunnit lägga in på datorn ännu. Ni kan få lite söta bilder på mig och Anders så länge ;-)