livleverlivet

Jag har alltid varit snäll. Lydig, hyffsat trevlig och inte särskilt upprorisk förutom vissa svartsminkningar och såna ytliga saker. Det har dock varit ytligt, snällheten har alltid skinit rakt igenom. (Okej, mammapappa, ni får rätta mig om ni tycker jag har fel.)

För många år sen tatuerade jag mig. Ett tribalhjärta typ, på vänstra skuldran, som jag ritat själv. Jag och Lisa reste till Bulgarien tillsammans i två veckor efter studenten och fick det gjort på nåt halvtaskigt ställe. Men vi kände oss nöjda och glada och allt gick bra. Det var en sån där sak man gjorde för att visa att man kunde bestämma själv, hade ett eget liv, gör som jag vill, blaha blaha, ni vet. Jag trodde föräldrarna skulle bli sura, men vad jag minns så reagerade de inte alls negativt. Tror till och med att farsan sa nåt om att det var häftigt. Upprorsförsök 1 = misslyckat.



För 5 år sedan piercade jag tungan. Det var däremot inte det minsta populärt. Upprorsförsök 2 = lyckat. Mission completed, men ändå kände jag mig inte det minsta upprorisk, snarare ganska missförstådd.



Sen gick åren, jag och Anders förlovade oss. Vi flyttade till Lund. Jag blev gravid. Vi köpte kombibil och Ylva föddes. Vuxenpoängen bara flödade in! 

För något halvår sedan tyckte jag att det fick vara nog med såna där ungdomliga upprorsförsök. "Jag är ju vuxen nu, och då ska väl den där piercingen bort."  tänkte jag. Och tog ur tungstaven. Först kändes det helt okej. Men efter ett tag började jag mer och mer sakna staven, den hade ju faktiskt blivit en del av mig. Min kropp hade accepterat den, men ännu viktigare; den påminde om att jag kunde ta egna beslut. Jag ville faktiskt ha den, det var inte bara ett fånigt upprorsförsök, det var mer än så. Det var jag.

Så för 2 veckor sedan fick det vara nog med saknad och låtsad vuxenhet. Man ska stå för sina känslor, för vad som känns rätt. Så jag gick till piercingstudion A.M.P.I.L här i Lund och lät dem trycka igenom en nål igen. Och vet ni vad? Det var en riktigt härlig känsla, att veta att jag gjorde rätt. Att jag bestämde själv och var Liv.

Det var väl vuxet gjort, om något?

På torsdag ska jag tatuera mig igen, på övre delen av underarmen. Jag har hittat en tatuerare som jag gillar skarpt, som ska få äran att märka mig med min dotters namn. Ylva. Något finare finns inte. Och det är precis vad jag vill. Min väg att gå. Mitt sätt att vara jag. Skön känsla.