Malmö
Vi var på stoppa matchen-demonstrationen i Malmö i går, hela lilla familjen. Tog tåget dit vid halv elva, Ylva stod vid fönstret och tittade ut och njöt av åkturen. Mötte upp folket på stortorget vid elvatiden, gick runt och pratade och hade trevligt i 1,5 timme innan demonstrationståget startade sin vandring.
Ylva hittade två stora vattenpölar att plaska i, det var musik som spelades att dansa till och rätt så många barn att hälsa på. Hon blev också alldeles till sig av glädje när hon såg polishästarna komma, de skulle följa efter demonstrationståget. Hon vinkade glatt till polisryttarna - och de vinkade faktiskt tillbaka.
När vi började gå satt hon dock i vagnen och somnade ögonblickligen, till ljudet av tusentals människor som ropade "Bojkotta Israel, leve Palestina" och "Jalla, jalla, muren ska falla!" etcetera. Vi gick nästan längst fram och där var det väldigt lugnt och trevligt. Först efteråt har vi förstått att anarkisterna (de autonoma) gick maskerade längst bak i tåget och redan då började tända bengaliska eldar och fjanta sig. Men som sagt, inget av det nådde oss.
När vi kommit fram till stadion där matchen spelades var det lugnt tills de autonoma också kom dit. Då förstörde de allt, som vanligt. Förstår inte vem som tjänar på att attackera poliserna, att överhuvudtaget ta till våld? Vi var många tusen som var där för en fredlig demonstration, och de autonoma var bara några hundra, men ändå lyckades de förstöra allt. Det blev kaos med raketer, hemgjorda slangbomber, gatstenar som kastades etcetera etcetera. Sånt gör mig ledsen, arg och rädd. Kan inte förstå varför man gör så. Kan inte se hur någon vinner på det.
Jag väljer att minnas känslan innan och under demonstrationståget istället. Den var stark.
(Och ja, självklart höll vi oss i utkanten när vi var vid Stadion. Och självklart gick vi därifrån när vi såg vad som började hända. Pasta och köttfärssås på stan tyckte vi var ett bättre alternativ för vår lilla flicka.)
Ylva hittade två stora vattenpölar att plaska i, det var musik som spelades att dansa till och rätt så många barn att hälsa på. Hon blev också alldeles till sig av glädje när hon såg polishästarna komma, de skulle följa efter demonstrationståget. Hon vinkade glatt till polisryttarna - och de vinkade faktiskt tillbaka.
När vi började gå satt hon dock i vagnen och somnade ögonblickligen, till ljudet av tusentals människor som ropade "Bojkotta Israel, leve Palestina" och "Jalla, jalla, muren ska falla!" etcetera. Vi gick nästan längst fram och där var det väldigt lugnt och trevligt. Först efteråt har vi förstått att anarkisterna (de autonoma) gick maskerade längst bak i tåget och redan då började tända bengaliska eldar och fjanta sig. Men som sagt, inget av det nådde oss.
När vi kommit fram till stadion där matchen spelades var det lugnt tills de autonoma också kom dit. Då förstörde de allt, som vanligt. Förstår inte vem som tjänar på att attackera poliserna, att överhuvudtaget ta till våld? Vi var många tusen som var där för en fredlig demonstration, och de autonoma var bara några hundra, men ändå lyckades de förstöra allt. Det blev kaos med raketer, hemgjorda slangbomber, gatstenar som kastades etcetera etcetera. Sånt gör mig ledsen, arg och rädd. Kan inte förstå varför man gör så. Kan inte se hur någon vinner på det.
Jag väljer att minnas känslan innan och under demonstrationståget istället. Den var stark.
(Och ja, självklart höll vi oss i utkanten när vi var vid Stadion. Och självklart gick vi därifrån när vi såg vad som började hända. Pasta och köttfärssås på stan tyckte vi var ett bättre alternativ för vår lilla flicka.)
Kommentarer
Trackback
