Mormorsaknad och upptagenhet
För nån vecka sen:
Ylva och jag busar runt som vanligt, skrattar och tjoar. Plötsligt stannar hon upp och ser jätteledsen ut. Jag blir lite bekymrad
- Vad är det gumman?
- Jag är ledsen, säger Y och ser ännu ledsnare ut.
- Varför är du ledsen? undrar jag
- För min mormor. Jag saknar min mormor! snyftar hon.
- Men ååh... utbrister jag och tänker att mormor skulle vilja höra det själv. Så jag föreslår:
- Ska vi ringa till mormor?
Ylva skrattar och säger:
- Määääh! Kan vi ju inte! Jag leker ju nu! och så springer hon glatt iväg och busar vidare.
Barn är underbara!!
Hahaha! Så himla härligt! Det är precis så man ska vara, synd bara att det blir lite svårare när man är vuxen i hårda kalla världen...
tack Liv, det betyder mer än du tror med lite lugnande ord!. /Elina
SV: Åh, vad dumt! Vi fick lediga cyklar på fredagen så där var några tomma när vi körde :(
